"Jag gillar att leka, nästan mer än vad barnen gör"

Emilia

Mamma Emilia är kanske det största barnet i familjen och prioriterar att leka med barnen. Det blir rörigt och stökigt och hon saknar ordning och reda, men hon är hellre lite tokig och rolig än vanlig och tråkig.

Till poddavsnittet – 7 min

Emilia:
Då är det jag Emilia, och så är det pappa Mattias, och så har vi två barn: Bastian som är 8 år och Elvira som snart fyller 6 år. Det är bara jag som har diagnos på papper, men jag skulle säga att vi har det allihop.

Speaker:
Så du tänker att du har diagnostiserat alla?

Emilia:
Ja, från början hade jag inte så mycket kunskap om diagnoser och inte någon direkt självinsikt heller, utan jag har alltid kört på som jag har gjort. Tills en väninna till mig som har diagnos sa att ”men du har ju ADHD!” ”Nej, men det har jag väl inte alls!” Jag liksom sköt ifrån mig det totalt. Sen är hon väldigt smart och slagfärdig av sig så hon hade ju också lite mer fakta. ”Ja, men så här och så här, du håller ju på att bränna ut dig själv. Du håller på att gå in i väggen, du håller på och gör allt och ingenting och du är överallt hela tiden”. Hon skickade lite länkar och lite saker och sen så var det ju så här: ”Check, check, check, oj det stämmer ju!” Poletten trillade ner och då insåg jag också att min pappa har ju supermycket ADHD och har hållit på hela sitt liv. Och ja, ja allt föll på plats på något sätt.

Många frågor var ju så här: Vad är normal? Vad är det vanliga om man inte har diagnos? Vad känner ”vanlisar” som man kallar dem, känner vanlisar likadant i den här situationen eller är det jag som överreagerar? Vad är diagnos och vara i min personlighet? Är det normalt att det ska ta 2,5 timme att bara gå upp, göra sig i ordning och ta sig till jobbet? Det är så många saker som händer hela tiden. Varje dag är en cirkus. Är det så här i en helt normal familj? Jag tror ju inte det, men liksom, vad är det som inte händer där? Då är det så här att ”ja, men ät upp flingorna nu”, och så äter barnet upp flingorna. Det är ju magi, men alltså, det funkar inte så men ibland undrar jag om det är dolda kameran hemma hos oss.

Men först och främst är jag dödtrött. Jag är ingen morgonmänniska, så jag tar mig upp och försöker göra i ordning mig själv, letar efter saker… Jag letar efter mina nycklar. Det är mobil och det är sladdar och det är mina kläder och det är… Det är rörigt hemma. Och sen ska jag försöka att väcka barnen lite mjukt, så där ”Ja, god morgon” och de är supersega. Det går inte att natta dem i tid utan de lägger sig när vi lägger oss. Vilket gör att vi… Det är intensivt, alltid och hela tiden.

Speaker:
Hur skulle din drömmorgon se ut då?

Emilia:
Att man går upp. Att det inte är något tjafs om någonting, att man hittar allt man behöver ha. Att man kunde sitta ner så här, som i amerikanska filmer. Och sen äter man frukost och sen att man är liksom vänliga mot varann och du vet…  Ja, ”puss och kram, ha en bra dag” och sen så liksom starta dagen. Nu blir det inte så. Nu blir det liksom ett långt race. Det känns som att man stressar och hur långt jag än går upp i förväg så blir det inte den här frukoststunden. Men är man rörig själv, då är det ju svårt att också få barnen att skapa en struktur. Så det är ju superstökigt hemma och sen finns det ingen ork för man öser på på jobbet. Så att ja, det är det som är svårt. På jobbet, då blir det lite andningspaus. Man vet vad som förväntas av en och så där. Men i föräldraskapet, där finns det inga gränser.

Speaker:
Vad är du mest stolt över i ditt föräldraskap?

Emilia:
Ja, men att jag är med barnen. Jag är med barnen 100 %. Jag glömmer bort viktiga vuxensaker. Jag tycker det är kul att hitta på grejer och inte missa deras intressen och att de blir lyssnade på. Ja, som när barnen är superskitiga på förskolan eller i skolan brukar jag fråga: ”Men oj oj oj vad lerigt.” ”Ja.” ”Men har du haft roligt?” ”Ja mamma, det har jag” och jag bara: ”OK då.” Det måste alltid få segra på något sätt, att de har det bra. Vad gör det då, om det är lite leksaker här och grejer där?

Speaker:
Är det någonting som du skulle vilja vara bättre på, där du känner att det är diagnosen som gör att du inte kan vara den förälder du skulle vilja vara?

Emilia:
Ja alltså, just att kunna vara lite mer… Inte vara så känslostyrd. När när ett barn är känslostyrt och går upp i limningen så skulle jag kunna… Jag önskar att jag kunde vara lite mer lugn. Jag blir lika triggad jag med. Det går högt upp och så djupt ner. Men att också kunna vara den vuxna och vara lite tråkig för att på lång sikt skapa bättre rutiner. Det har inte jag tålamod till, men det skulle jag vilja vara bättre på, kanske.

Speaker:
Var det svåraste tycker du?

Emilia:
Det svåraste är att räcka till. För att det är inte bara att räcka till för dem, utan att någonstans räcka till för allt det här man har pratat om. Allt från renoveringar till praktiska saker, ta hand om allt som inte syns, fakturor, papper. Enkäter som ska fyllas i. Allt det där som bara är, som ändå krävs av en som vuxen. Alltså, jag är det största barnet någonsin. På det sättet att man är med barnen och man… Ja, du skäms inte för att vara med barn. Jag skäms inte för att göra vissa saker, för att jag har lika kul, så jag bjuder på det och jag kommer aldrig låta något vuxet hindra mig från och med barnen. Och det är det bästa som finns. Ja, ”men snälla kom och lek med oss”. Ja, och då känns det ju jättetråkigt. Jag vill ju hellre leka med dem, jag vill ju hellre bygga träkoja än att måla om trädgårdsmöblerna kanske. Det är mycket roligare att göra roliga saker. Så är det ju alltid. Där kommer min man in och är lite mer vuxen så det är en väldigt bra balans där. Han bara: ”Men nu kanske vi ska gå och lägga oss. Ska vi runda av här” liksom. Ojoj, då får man ta ett varv runt huset, och så får man plocka in lite saker. Jag är som en liksom en haj, och så är de här två sugfiskarna som hakar på. Det är mina barn liksom. Det blir ju en väldigt icke existerande egentid. Det är väl det, att det det är ganska jobbigt också att vara 100 % tillgänglig alltid. Så tricket är också att bjuda hem folk då och då för att sätta en en liksom lägstanivå på kaoset. ”Men shit, nu ska vi ha gäster. Nu måste vi liksom…” Ja, så tar vi olika områden och så får man ta tag i det. Till slut så ligger man där och skrattar allihopa, för att det är så här: ”Åh, mamma, vad gör du? Åh, får jag sitta på dina fötter?” Och sen kör man lite flygplan och sen… så är jag den konstiga på något sätt. Jag är den här udda föräldern som står på händer på altanen ute och är uppe och klättrar i träd och är lika barnslig som barnen och hoppar studsmatta och allting. Men det går lika bra det. Hellre lite tokig och rolig än, ja, vanlig och tråkig.