"Har äntligen slutat tänka så mycket på vad som är normalt"

Anna

Både Anna och hennes son har adhd och autism. Hon har förstått honom bäst men hans pappa har haft mer ork och tid. Nu när sonen är vuxen kan de alla tre skratta åt att det bara är en som helst vill äta vid ett bord.

Till poddavsnittet – 8 min

Anna: Hej! Kom in, kom in! Det här är Lucy!

Speaker: Hej Anna, tack för att vi fick komma.

Anna: Välkommen hit!

Speaker: Ska vi gå en ett varv– du får visa mig hur du bor?

Anna: Vilken tur att jag bara behöver visa dig med bara ljud! Det är ju liksom lite gott och blandat överallt här, även i köket. Det här är som en liten återvinningsstation och där är en sko-tork, så här i vintern. Och sen är det de här stackars blommorna som min boendestödjare desperat försöker få växa. Hon bara: ”Har du köpt jord?” Jag bara: ”Nej.”

Speaker: Så du har en boendestödjare?

Anna: Ja, jag har boendestöd. Jag tror att det är 20 timmar i månaden eller så, men det är framför allt på torsdagsförmiddagar som vi brukar ha 2 timmar.

Speaker: Vad gör ni?

Anna: Ja, vi brukar göra saker som att plocka in i diskmaskinen ibland, men annars så brukar vi göra hushållssysslor. Ibland så öppnar jag dörren– hon kanske kommer på förmiddagen vid 10 så där– då kanske jag inte har kommit upp än. Hon är min startmotor. Hon får vara med att göra saker som jag inte skulle göra annars.

Speaker: Kommer ni överens eller har du en önskelista?

Anna: Jag brukar, alltså jag har en halvtimme på tisdagar också och då brukar jag, när de kommer, då vet jag alltid. Jag ber dem ge mig läxor, för det är de dagarna då jag har minst planer, som är svårast att få någonting gjort. Om jag jobbar på dagarna, då går jag ju upp liksom. Ja, sist jobbade jag i Uppsala, då gick jag upp tjugo över fyra, körde en och en halv timme, jobbade en hel dag sen körde en och en halvtimme hem och sen – krasch! Ja, jag brukar säga att jag har ett väldigt otillförlitligt batteri och väldigt dåligt ramminne. Jag skulle behöva en liten extra powerbank sådär efter två på dagen. Det är roligt– en av mina bästa kompisar kan se på mig, hon kan till och med höra på telefon – ”Oj nu dog du va?”. – Jaa, säger jag och så blir jag liksom bara fast stirrrande framför mig. Det är som att batteriet när som helst bara kan ta slut, gå från 90 % till 0. Då har jag liksom kört på utan att lyssna på kroppen, för det där med att lyssna på kroppens signaler, det har inte jag inbyggt. Det måste jag träna på eller hela tiden tänka efter: ”Ok vad säger kroppen nu?” Just det– mat!

Det här är vår bästa vän, diskmaskinen, det är nog det bästa vi har haft på länge. Men annars så är det inte jag som är huvudsakligen matlagare i hushållet eller handlar för övrigt, utan det är min man som lagar maten. Ja, sen har vi en rörig hall, men jag gillar ju att organisera saker liksom. Så jag har ju gjort mina försök med olika lådor och grejer, men sen blir det lätt lite rörigt ändå. Men, tja!

Speaker: Hur det är när du börjar bestämma dig för att organisera, hur brukar det gå till?

Anna: Ja alltså, det brukar börja med att jag tänker på det och sen river jag fram allting och så mitt i alltihop bara – nej, vad tråkigt– och så börjar jag med något annat. Sen så tar det ett par veckor innan familjen får nog och säger: ”Nu får du plocka undan det här!” och då tar jag mig samman och gör det.

Speaker: Så då har du allting framme?

Anna: Ja, för när man väl har dragit fram allting, då blir det ju helt plötsligt rörigare. Och då tappar jag lusten. Men när jag väl gör det, då blir det ganska bra till sist. Jag menar, jag har alla mina böcker till exempel organiserade efter kategori och i bokstavsordning.

Speaker: Ska vi gå och titta på dem?

Anna: Ja, det kan vi göra, du får gå nära mig, det är lite trångt att gå. Sen är det mina hobbyprojekt här då. De här husen bygger jag, jag bygger små hus, miniatyrhus.

Speaker: När började du med den hobbyn?

Anna: För 5 år sedan ungefär tror jag. Jag gick igenom en riktigt tuff period som jag liksom bara fick stå ut med, och då var jag tvungen att sitta och pyssla med någonting samtidigt som jag tittade på något på Netflix och då började jag bygga små saker av någon konstig anledning. Jag började faktiskt med att bygga bokhus och det gör jag fortfarande. Det är de som står i bokhyllan, de ser ut som böcker men är hus.

Speaker: Ja, det ser ju precis som gamla böcker. En dörr med handtag och glas, och så kan man öppna. Oj, vad fint!

Anna: Ja, det här är en fåtölj och en bok och längst in är det en tvättstuga och här är det en liten sån här farfars klocka, typ. Jag har gjort alla de här små, små böckerna som är i det lilla lilla bokhuset. En och en för hand och bokstavligen går det att bläddra i dem också.

Speaker: Vad gör det här pysslandet för din hjärna?

Anna: Jag slappnar liksom av när jag får sitta och pyssla och peta med någonting som är väldigt litet liksom. Jag har alltid gillat små versioner av saker sedan jag var liten tror jag. Men jag är också expert på att påbörja ett nytt hus innan det gamla är slut. Det är alltid någonting- får man någon impuls eller syn på någonting som lockar mer, då kommer man ju dras åt det hållet för det är det som får dopaminet att flöda. Jag brukar säga att det sista jag skulle göra egentligen, det är att jobba som typ projektledare– för jag är jättebra på att dra igång grejer, men jag skulle aldrig få in de här sista grejerna, rapporter och sånt. Nu kommer hunden för att hälsa på! Åh, du är fin du! Puss, puss!

Hon är en före detta gatuhund, alltså som de hittade i ett sopnedkast när hon var 2 veckor gammal- då hade någon kastat henne i Rumänien. När vi fick henne var hon 9 månader. Det var en liten smutsig tjej men vi badade henne. Och det var ungefär det som krävdes. Sen såg hon soffan och hon bara flög över ryggstödet och rullade runt och bara: Wow! Finns det så här mjuka grejer?

Alltså man vill ju liksom ta in all kunskap som finns ungefär och förstå, för någonstans har man nog hela sitt liv försökt förstå sig själv, för att man vet att man inte är riktigt som de andra men man förstår inte själv. När man då får ett svar och liksom börjar förstå, då kan man också börja förklara för andra: ”nu är det så här liksom”. Jag brukar säga det är som att man också får en handlingsplan på köpet. Min son hade precis fått diagnoserna autism efter att jag fick adhd och då såg ju jag på honom att han också hade adhd och att jag också hade autism.

Speaker: Så med kunskap, så ökar förståelsen för sig själv?

Anna: Ja, och med den förståelsen ökar självinsikten och man får en bättre uppfattning av sina egna begränsningar och förmågor. Jag kan väl säga att jag kanske har varit med som en traditionell pappa, då kanske och jag menar när vi gick till doktorn, med Emil när han var liten så sa ju de alltid så här: ”Vill du sitta i mammas knä när vi gör det här?” Han bara: – Nej, pappas. Han var mer pappig när han var liten och nu är han både och, för att han har en mamma som förstår honom på ett helt annat sätt, och en pappa som orkar göra mer och så har det funkat liksom. Vi brukar alltid säga så här att vi två, vi är lite störda, fast på ett bra sätt!
Två av tre i alla fall och vi tycker alltid att det är den tredje som beter sig konstigt. ”Vad gör du? Måste vi sitta vid bord och äta?” Ok..!

Speaker: Du är så ”norm” alltså?

Anna: Precis! Vi bara: ”Åh, vad nördig du är!” Nej, men det är kul. Vi har kunnat haft den öppenheten liksom och skrattat åt det som är liksom lite bisarrt roligt ibland, som sagt. Om man inte klarar av att se humorn i all sitt eget mysko beteende ibland, då får man väldigt tråkigt. Jag tror att man får bättre liv om man kan skratta åt det som går fel. För det kommer att gå fel…