"Jag har nog haft ganska svårt att orka lyssna på barnen"

Markus

Innan Markus visste att han och två av barnen hade diagnos var det rörigt och bråkigt i familjen. Nu har bonusfamiljen med 5 barn bra rutiner och ett av barnen har en egen dag med Markus för tid till att prata om livet.

Till poddavsnittet – 6 min

Markus:
Jag ska gå och köpa hänglås.

Speaker:
I västra Storstockholm bor Markus med sina 3 barn tillsammans med sin fru och hennes 2 barn.

Markus:
Ja vi ses sen!

Speaker:
När Markus yngste son genomgick diagnosutredning började han förstå att han själv också har ADHD.

Markus:
Det är ju blanketter för barnen, så tänker man “men vänta nu. Hallå, det här är ju jag?” Alltså när jag höll på att läsa. Ja, men man känner igen drag från barnens barndom nu och skola och så där och känner men, ja, men OK, jag hade ju också de här funderingar eller svårigheterna kring vissa saker. Och så inser jag, men OK, vi delar den här diagnosen och det är det som gör liksom till viss del att vi kan förstå dem på ett annat sätt.

Speaker:
Tidigare var det mycket bråk hemma. För Markus och barnen förstod inte varandra.

Markus:
Alltså framförallt jag och min dotter har ju bråkat, men det var ju innan det var aktuellt för utredning med henne och innan jag förstod själv hur jag funkade och hur hon funkar. Men nu har jag ju liksom en annan förståelse. Så här i efterhand så skulle man ju gärna sett att man hade förstått det bättre.

Speaker:
Markus har också fått syn på vilka krav livet med skolbarn ställer på honom.

Markus:
Det har skapat problem, hålla koll på saker och ting eller kontakta lärare kring saker eller vad du nu kan tänkas vara liksom, eller andra föräldrar för den delen. Det är också sånt som jag känner att den alltså den insikten att ja, men OK, det här har jag svårt med gör jag också att jag känner att ja, men det här måste jag prioritera för det här berör barnen. Jag är absolut på god väg, men jag tycker att det är svårt, men som egentligen med all korrespondens med andra. Det tar på kraften liksom. När jag själv måste vara drivande i sak, så är det mycket svårare.

Det har ju tvingats fram mycket liksom kring rutiner, vilket jag tror är bra och det är ju stor skillnad. Jag bodde själv med barnen länge och då hade jag ju inga rutiner utan det var ju verkligen bara… löste saker i stunden hela tiden. Inte så mycket framförhållning till något så att det är ju absolut min fru. För att hon ska få ordning eller struktur så att alla vet lite vad som ska göras och det har ju varit tvunget att få funka så. Ja, men vilka maträtter ska vi äta, och sådär. Man får diskutera det lite så att det blir ju… på ett sätt har det blivit ett demokratiskt system utvecklat inom rutinerna för att få det att funka. Men det har ju varit en lång väg. När jag träffade min fru, då hade jag ju ingen aning om diagnoser varken hos mig eller barnen eller någonting så att det har ju varit en väldigt jobbig process. Och det är ju svårt.

Men sen tror jag också att jag i alla fall har blivit bättre på att hantera saker och ting och konflikter. Och ja, är ganska lugn i många situationer och det tror jag också att rutinerna och det skapar en trygghet hos alla.

Speaker:
Ett nytt verktyg som Marcus börjat använda för att ge stöd till de nya rutinerna är en gemensam familjekalender.

Markus:
Vid 08:00 eller något sånt där som får jag en sammanställning på allting som är under dagen. Och det systemet tycker jag funkar bra. Och vissa saker som sker med regelbunden är ju lättare liksom att komma ihåg. Men det är samtidigt också många gånger att… i och med att rutinerna ser olika ut från de barnveckorna tills man inte har barn man får starta om med rutinerna när barnen kommer tillbaka. För då har jag hunnit släppa dem då det inte blir lika viktigt att vidhålla dem när barnen inte är. Men för min egen del så skulle det väl vara bra om jag fortsatte med dem. Och man märker att det blir stor skillnad om man börjar synka och planera. Alltså det blir mycket enklare.

Speaker:
Varannan vecka är familjens alla barn hemma, men sedan en tid tillbaka kommer äldsta dottern en dag i förväg.

Markus:
Ja, men då får man tid med henne och det är lite lugnare och sådär. Ja, men om man ska titta på något på TV exempelvis så kan ju hon styra mer, vad hon är intresserad av. Så att det har väl gjort att “ja, vad blir våran grej liksom?” Vad kollar vi på, vi såg Hela Sverige Bakar. Då ser vi det när de när hon kom hit, och sitter och pratar lite allmänt omskolan och livet. Det har liksom blivit en stor skillnad och där har vi ju haft mycket diskussioner. Jag menar, hon tycker att jag är här kall och svår att prata med, vilket jag kan förstå också för att det är en del där man försöker lösa saker och ting. Alltså, det är så här. Så här ska du göra. Nu går du till skolan, och så här. Det är inte så mycket diskussion kring saker och ting.

Det svårt rent kommunikativt, att prata, och att det är svårt att kanske ställa bra följdfrågor eller det som behövs diskuteras och så med barnen. Det är en tröskel, eller en träning, också liksom att jobba med att bli bättre på att prata och uppmana barnen till att prata och berätta om saker. Ja, men då måste jag själv också göra det. Det är väl också så jag känner, att man vill att barnen ska ha den relationen till den själv, att de kommer fortfarande vara mina barn. Men sen kommer de att flytta hemifrån och allt sånt. Att man vill vara någon de kan prata med.