"Jag är nog en väldigt ojämn mamma, ibland pinsam och ibland fantastisk"

Susanna

Som ensamstående mamma lagar Susanna ekologisk och nyttig mat före städning. Inte så populärt hos dottern men efter bråken har de lärt sig att säga förlåt och trots att orken tryter ger barnens utveckling Susanna energi.

Till poddavsnittet – 5 min

Susanna:
Jag heter Susanna. Jag fick min diagnos för 10 år sedan när jag var 35, men nu har jag ju min diagnos och min medicin för att klara vardagen som ensamstående helt enkelt. När jag fick diagnosen så var det som att en värld öppnar sig och man förstår allt det jag har känt och hur det har varit för mig med olika saker, det har sin grund i diagnosen. Och även om det är svårare, kanske för kvinnor eller folk som inte är lika hyperaktiva utåt att förstå så var det liksom som att hitta en nål i en höstack när jag äntligen bara “där satt den!”. Tyvärr, så när man blir äldre och tröttare, jag är 45, då är det som att det blir ju mer ADHD-symtom dessutom så jag är glad att jag fick det i tid.

Speaker:
Diagnosen har hjälpt Susanna att upptäcka situationer som kan innebära utmaningar för henne och det gör att hon lättare kan förstå vad dom beror på, men också vilka påfrestningar som relationen till barnen kan utsättas för.

Susanna:
Ja alltså, det kommer med mycket svårigheter. Med struktur i hemmet och orken med barnen. Ibland känner jag liksom att jag det är kanske lite tabu att prata om, men det jag känner att jag inte orkar 2 barn och dessutom har ju barnen ärvt den här intensiteten som både jag och deras pappa har. Jag har utrett båda mina barn och den ena hade ADHD och den andra inte visade sig. Och ibland känns det som att jag har mer svårigheter med hon som inte har ADHD. Jag förstår mitt barn som har ADHD på ett annat sätt, men hon som inte har det förstår jag väl kanske för att hon är tjej så att det är jämnar ut sig lite. Jag försöker anstränga mig för att vara perfektionistisk och barnen ska aldrig sakna någonting eller jag ska aldrig vara en sån förälder som glömmer deras läxor, eller inte skickar med gympakläder.

Så att jag är väldigt, så att säga ansträngd, när det gäller barnen. Kämpar mycket för att de inte ska sakna någonting. Så mitt liv går väl ut på att försöka klara av det här. Jag har nyligen blivit helt ensamstående också, så det är ju barnen som jag satsar på i livet.

Speaker:
Susanna har lärt sig att se mönster i hur hon fungerar i olika situationer, men ibland händer det att hon tappar kontrollen och att vissa situationer spårar ur. Då har hon lärt sig att be om förlåtelse.

Susanna:
Jag är ju också liksom hetlevrad och känslomässig och sådär, men jag kan alltid liksom komma tillbaks och säga förlåt. Jag försöker lära min dotter det och som det är nu så känns det som att vi kan vara väldigt upprörda på varann, men sen så vet hon att hon kan komma till mig och få en kram. Hon vet att jag vill henne allt gott, även om vi har precis varit i luven på varandra. Jag kan ju se små tecken på att barnen växer och utvecklas och mognar och så där. Så man har ju inte samma bråk år efter år utan det utvecklas ju lite i alla fall bättre med någonting nytt och tjafsa om ibland.

Jag har tur på sätt och vis att jag njuter av det enkla i livet. Jag gillar och bara gå ut och lyssna på musik på Spotify och jag kan njuta av en solig dag väldigt mycket och jag får väldigt mycket energi av att se barnen växa. Att utvecklas och följa dom i skolan och följa deras utveckling. De är väldigt kreativa och smarta barn och glada. Och att fixa aktiviteter för dem och att vara engagerad i dem faktiskt ger det mig energi. Ja nej, det är i det lilla liksom. Sen har jag ju stöd från familj och vänner och arbetskompisar så.

Speaker:
Susanna är inte alltid som normen anger att en förälder ska vara. Hon har helt enkelt inte energi till att vara som alla andra.

Susanna:
Alltså, jag upplever att jag har väldigt mycket mindre ork och då har jag ju svårt att hålla mitt humör. Jag ligger mycket på sängen och bara vilar efter jobbet. Och ja, man blir, ibland är jag en tråkigare sämre mamma. Kanske ska man säga att jag är en ojämn mamma, därför att ibland är jag helt fantastisk och gör mycket mer än kanske andra föräldrar skulle orka. Det förstår inte jag då, utan för mig är ju det normalt. Inför barnen så är jag kanske liksom pinsam inför deras vänner eller andra föräldrar, jag kanske är för varm och är glad och vinkar för mycket åt dom andra barnen så att min dotter skäms. Jag kanske är tokig när jag går och lämnar min son i skolan i pyjamas med jacka och mössan på ända. Jag vet inte, men det är liksom det är mitt sätt att orka, så ju mer jag är mig själv desto mer ork sparar jag. Och jag antar att det kanske går ut lite över barnen, men jag hoppas när dom ser tillbaka på hela sin barndom, att det var okej ändå.