Alla berättelser

"Jag blir aldrig långvarig med något, kör slut på mig själv"

Bild på man i luvtröja

Patrik

Patrik har alltid velat ha barn. Dottern hjälper honom att bromsa in när han behöver det. När han träffar andra med adhd som är rädda att skaffa barn, säger han att de vet ju hur det är – det hade han önskat sig som barn.

Till poddavsnittet – 8 min

Patrik: Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. När är högst oklart, men någon gång. Att jag vill ha barn definitivt, så det har jag aldrig varit rädd för.

Patrik: Pruttunge! Du är precis som din far.

Speaker: Ja, Patrik delar inte bara humor med åttaåriga dottern Leja. Han konstaterar stolt att de även på flera andra sätt är:

Patrik: Väldigt lika! Hela tiden, så fort hon har en ledig stund, då målar hon vilket jag också gjorde när jag var liten. Nu har hon kommit in i en ålder där jag är otroligt glad över att vi kan spela tv-spel tillsammans.

Speaker: Patrik fick sin adhd-diagnos som vuxen, för bara lite drygt ett år sedan.

Patrik: Att det tog så lång tid i vuxen ålder, dels var det på grund av att vårdköerna är helt sinnessjuka, för jag kom till en psykolog när jag hade fått diagnosen utmattningsdepression. Det var hon som uppmärksammade tecken på adhd och sa: ”Är det ok att jag ställer i kö?” och jag bara ryckte lite på axlarna och tänkte att, det stämmer ju inte på mig. Men de ställer mig i kö och det tog fyra år innan jag kom till utredning och dessförinnan så är det ingen som uppmärksammade detta under skolgången.

Jag har jobbat som kundtjänstmedarbetare. Jag har jobbat med support. Jag har jobbat på ett sågverk. Jag har jobbat inom vården. Jag har jobbat i butik. Jag har drivit 2 egna företag.

Speaker: Listan över alla olika jobb som Patrik har haft under sitt trettiosjuåriga liv verkar aldrig ta slut och så snart han fick sin diagnos så drog han genast igång ännu en ny karriär, nu som filmare och youtuber, där han bland annat regelbundet sprider information om adhd.

Speaker: Den diagnos du har då, adhd, det är inte så att den har satt käppar i hjulet för dig att kunna jobba– snarare tvärtom?

Patrik: Åtminstone att prova olika saker har jag inte satt käppar i hjulen, däremot att kanske bibehålla saker har varit värre, och det är väl därför också jag haft så många olika titlar. Jag har inte blivit långvarig, för antingen har jag kört slut mig själv eller så har jag helt enkelt insett att nej, men fan, det här ger inte mig någonting. Det här funkar inte. Jag är inte bra på att hålla många bollar i luften, men om de här bollarna är någonstans väldigt starkt kopplade till varandra, så funkar det.

Speaker: Men är det bara en dålig ursäkt för att inte göra det du tycker är tråkigt?

Patrik: Det jag måste ställa mig själv som fråga är inte ”kan jag göra det här?” utan: ”vad kostar det för mig”?

Jag är så sjukt tacksam över hur jag mår idag och det är på grund av att jag också har mått totalt tvärtom förut. Jag har en historia av 4 utmattningar bakom mig och de blev ju värre för varje gång. Man kanske slås ut första gången och tar det inte riktigt på allvar och man kommer tillbaka efter en ganska kort tid, i mitt fall i alla fall. Jag var tillbaka efter någon månad så där. Sedan dröjde det väl ett år ett halvt år eller så innan jag brakade ihop igen och så blev det värre tredje gången och fjärde gången vart det så här: det här kan jag inte göra igen, det här klarar jag inte en gång till. Så det blev värre och värre för varje gång.

Speaker: Vad är dina nycklar för att inte hamna där igen?

Patrik: Jag har lärt mig vad mina styrkor är och jag har lärt mig att se till att göra saker, forma mitt liv egentligen, på ett sätt som gör att jag kan fokusera på mina styrkor istället för det som jag har svårare för eller mår dåligt av eller blir jävligt trött av. Och det gäller inte bara företagslivet utan det gäller privatlivet också. Vi har jobbat väldigt mycket med struktur och rutiner sen jag fick diagnosen och det har ju varit nyckel. Sen att ha en partner som är lyhörd och är förstående och har överseende med saker och ting– det är a och o.

Speaker: Tillsammans med frun Juliet har Patrik tagit tag i hans svårigheter att utföra vardagssysslorna i hemmet genom att till exempel avsätta 15 minuter varje kväll och snabbt och effektivt ta hand om vad som behöver göras där och då. Nu under middagen kommer Juliet på att hon behöver ett råd från de andra.

Juliet: Jag köpte en överdel som jag vill att ni säger bu eller bä på.
Patrik: Jag vet inte vilket som är bra? Är det bu eller bä när det är bäst?
Leja: Ja, för bu är ju att skrämmas! Får säger ju bäää..

Speaker: Vilka misstag tycker du att du gör? Framför allt– vilka kan kopplas till din diagnos? Går det ut över Leja?

Speaker: När jag blir stressad så känner jag att det här kan gå ut över henne och det känns jävligt jobbigt, och det är någonting jag verkligen aktivt jobbar med. Vad blir bättre av att jag stressar upp? Och svaret är ju inte ett skit.

Speaker: Det betyder att Leja också kan hjälpa dig att vara mer här och nu då?

Patrik: Absolut, det har hon gjort flera gånger om. Det är att hon märker att man är ur balans eller att man är stressad. Då är hon alltid den som kommer och säger: ”Hur går det pappa?” och man bara smälter.

Speaker: Har hon fått egenskaper av dig? Kanske till och med en och annan bokstav som du tycker dig kunna se?

Patrik: Alltså tro mig, det där har jag funderat mycket på. Men nej, jag ser liksom inga tendenser alls faktiskt, men det är lite kul för att min fru och jag är ju typ motpoler på många sätt. Om jag är ostrukturerad, så är hon den som är jättestrukturerad. Om jag är den som inte analyserar någonting utan bara plöjer på, så är hon den som är jätteanalytisk. Men vi två i kombination har verkligen blivit vår dotter. Det känns som att hon har fått liksom båda sidor, så det är som att så här: ”cancel it out på” något sätt, vilket är väldigt intressant. Nej, jag kan inte se någonting som skulle tyda på att hon har någon diagnos.

Man ska inte vara rädd för diagnoser. Det är ingenting som gör att du helt plötsligt är att det är något fel på dig. Det är ingenting som gör att du blir sedan sämre människa utan snarare tvärtom. Jag har blivit, det låter klyschigt, men jag har verkligen blivit en bättre människa sedan jag finns min diagnos och det är för att jag förstår vad som är vad och den insikten kan även barn få. Om de förstår att det finns vissa saker som de kanske har svårt med och det beror på det här, då kan man också få ett helt annat stöd i skolan. Man kan få sitta i andra miljöer eller man kan få hörlurar på sig eller vad det nu må vara, eller öronproppar, det är olika. Föräldrarna kan få hjälp av psykologer att få stöd och arbetsterapeuter och allt möjligt kan ju komma in och hjälpa till, och det är ovärderligt.

Speaker: Jag ber Patrik att reda ut vilka synliga tecken det finns i hans diagnos, eftersom hans lugna sätt inte stämmer in på min bild av en person med adhd.

Patrik: Den här hyperaktiviteten handlar ju absolut inte bara om att man studsar runt i ett klassrum till exempel, utan det är som att jag sitter nästan alltid och pillar på mina ringar, snurra på dem till exempel, eller jag sitter och tvinnar skägget eller snurrar på mina dreadlocks eller vad det nu må vara. Jag gör någonting eller stampar med foten eller så där, men jag har ju aldrig varit den som håller på att härjar runt, absolut inte, men däremot går ju min hjärna på högvarv konstant. Så hyperaktiviteten behöver inte vara kanske det mest synliga.

Speaker: Innan Patrik ska få ägna fullt fokus åt Lejas kvällsbestyr pratar jag med honom ännu en gång om adhd och föräldrarollen.

Patrik: Många som har diagnoser är också andra problem. De lider av ångest eller de kanske har haft missbruksproblematik och det finns många saker som ofta kan bli en effekt av diagnosen som gör att man också av förståeliga anledningar kan vara rädd för att skaffa barn.

Och jag vet av erfarenhet, för ytterligare en sak jag gör är att jag jobbar åt Region Värmland där jag föreläser för alla som får diagnoser, i Karlstad och i Arvika föreläser jag om min historia. Därigenom har jag träffat många personer som har berättat sådana historier, just att de har varit livrädda för att få barn för att de tänker:  ”Shit jag har ju haft de här svårigheterna, åh gud jag hoppas att mitt barn inte får det!” men det jag tänker är det viktiga där är snarare: ”Ok, men du har haft de svårigheterna – då känner du ju också igen dem. Och då vet du ju kanske vad du skulle ha behövt?”

Förhoppningsvis, om man har gjort en inre resan på något sätt, så vet man ju vad det är som skulle behövas där och då för att underlätta det. Jag tror att någonstans djupt inne så är det därför jag inte har varit rädd för att få barn, för jag vet att vad jag önskar att jag hade haft som barn när jag hade de svårigheterna.

Patrik: Hej, min gåsunge!
Leja: Jag är kall!
Patrik: Jag undrar vad det kan bero på? Kan du ha något att göra med att du typ har hällt vatten över hela dig själv?

Patrik: En diagnos är aldrig någonsin en ursäkt, utan en förklaring. Man måste vara öppen och man måste vara beredd på att utvecklas. Är det någonting man ska passa sig för så är det att väva en fin offerkofta. Det har aldrig gynnat någon.

Back to top