"Min största bov är min stubin"

Zimon

Zimon har tidigare brottats med alkohol- och aggressionsproblem. Nu har han både utbildning och familj och har hittat fungerande strategier för flera av sina svårigheter, men är beredd på att få dela dem med barnen.

Till poddavsnittet – 7 min

Zimon:
Alltså det absolut viktigaste för mig, det är mina barn. Att dom ska få en bra uppväxt.

Speaker:
Zimon är i lekparken med sin fyraåriga dotter Nova.

Zimon:
Jag vet ju vad jag gick igenom med min ADHD, med medicinering och allt. Och jag vill ju absolut inte… det är det sista jag vill att mina barn ska gå igenom. Nej, jag kan inte säga att jag vet att Nova har det till exempel, men jag kan ju se på henne. Det jag kan känna igen mig själv även fast jag inte var den åldern när jag fick det eller fick diagnosen. Så det är väl mycket har väl med att göra att jag vill inte att hon ska gå igenom samma, eller någon utav mina barn ska gå igenom samma grej som jag gjorde.

Speaker:
När Simon var i tioårsåldern utreddes han för ADHD. Idag har han motstridiga känslor kring att han fick sin diagnos.

Speaker:
Jag tror att efter ADHD-diagnosen, så fick jag alla de här känslorna att jag var konstig. För mig kom det efter. Varför ska jag äta mediciner? Varför måste jag äta? Varför har jag en diagnos som ingen annan har? Jag tänkte ju inte på att det kunde vara fler som hade det. Alltså medicin, alltså alla mediciner och alla jävla kurer på allt. Det har ju hjälpt, med det det ska hjälpa – skolgång. Alltså jag klarar det. Jag tog mig igenom lågstadiet. Jag tog mig igenom nästan hela högstadiet. Min ADHD gjorde ju så att jag fick depression när jag var i typ sjuan kanske, åttan. Jag käkade ju antidepressiva i typ 2 år och var inne på akutpsyk ett antal gånger.

Speaker:
Simon är nu 24 år och lever med sin fru Maja, dottern Nova och sonen Noel, knappt 2 år. Hela familjen är idag hemma i lägenheten, så för att få lugn och ro för att prata en stund går vi några kvarter bort. Till mamma Sofies radhus.

Zimon:
Nova var väl ganska stor räddning i det hela. Alla föräldrar säger gör ingenting som inte mamma eller pappa skulle göra. Jag kan mer känna att jag kan säga det och mena det för jag vet. Jag har testat 95 % av dumma grejer du kan göra. Innan jag fick barn, innan jag träffa Maja så var jag alkoholist. Alltså, jag drack mycket alkohol. Jag hade inte en gymnasieutbildning så jag hade ingenting typ. Vi bodde här och sen vare bara att hitta eget och allting och jag hade ingen inkomst och hon hade ingen inkomst. Och i samma veva så dör min far. Jag kom in på min utbildning dagen innan min dotter föddes så körde jag upp för mitt släpkort, det var det sista jag behöver göra sen var jag helt klar med utbildningen. Då var det in på BB. Sen kom Nova så att det vart ju ganska… allting på en gång. Allting vände ju på 9 månader ganska hårt.

Nova:
När jag var liten, då gungade jag ända upp till himlen.

Zimon:
Hälsade du på farfar?

Nova:
Ja, han lagade mat!

Speaker:
Simon har en tydlig bild av hur han vill vara som förälder.

Zimon:
Jag kan ju se vad jag kan tycka är… när hjärnan blir hyperaktiv. Jag försöker inte hindra henne från dom, för där vart jag. När jag fick mina toppar när jag vart lite hyperaktiv, då vart jag stoppad. Jag fick skäll, jag var tillsagd, jag var stoppad. Jag tycker inte att man ska det. Märker jag på henne att hon har så, då låter jag gärna ha dem. För jag vet hur jag känner när jag blir stoppad. Jag vill inte att hon ska känna det. Är hon sur, då får hon vara sur.

Jag har dåliga dagar, då kan det vara skitskönt att åka och jobba för att jag får vara i fred. Jag får göra någonting jag tycker om och jag får bara zona iväg. När jag sätter mig och kör min lastbil, alltså det bara släpper. Jag kan sitta och prata i telefon med kollega. Jag kan lyssna på musik, men du vet alltså mina 3,5-4 timmar till Göteborg, det går fort alltså.

Det jag alltid har använt för att koncentrera… när man sitter så här eller i skolan i grupper. Jag pillar ju alltid på någonting eller gör någonting hela tiden. Jag har ju eller inte tics, men alltså jag måste ju.. jag skakar ben, göra på grejer, jag sitter och pillar med händerna, fingrar. Har jag en penna så är det garanterat pennan jag pillar på. Det hjälper ju hjälp i mig, att släppa och dela på koncentrationen på 2 ställen. Jag kan fokusera på dig och släppa ut det andra genom att hålla på med pennan eller någonting.

Speaker:
Ute i trädgården planterar mamma Sofie vårlökar i rabatten. Hon har sett hur Simon har fått kämpa med sina relationer i alla år.

Mamma Sofie:
Ja alltså mobbningen. Det var nog inte så mycket vi visste om för det var inget han kom hem och visa. Och du hade ju kompisar som du ändå var med. Men problemet kanske är också att det är svårt att behålla kompisar när man har en impulsivitet som liksom är här och där och överallt. Det är nog ganska svårt för många med ADHD, att behålla relationer. Kanske sårar fast man inte medvetet menar att såra. Och du är ju inte långsint, så det har ju jag fått jobba på. Jag som kan vara långsint om man har varit lite osams. Det inser jag att herregud det är liksom bara här och nu, sen är det glömt.

Zimon:
Min största bov är min stubin. Det är ju någonting jag jobbar med fortfarande, det är min aggression. Jag har alltid varit bråkig och aggressiv. Det har jag fortfarande även fast det har gått 4 år. Hur mycket man vågar släppa ut när det är en unge, för du vet så fort vägar rinner över, då är det 100 % och sen måste jag fort någonstans innan jag blir arg komma på “OK, vilken procent ska jag lägga mig på?” Så när jag får mina såna här då, det är klart jag skäller. Alltså, jag skäller absolut inte mer på henne än någon annan vuxen gör. Jag förstår, jag hörde själv hur det där lät, men, sen måste jag gå. Jag behöver ut och röka, jag kan åka iväg, jag kan åka och tvätta bilen. Vad fan som helst. Men jag måste härifrån för jag har fortfarande de där 80 procenten kvar att få ut någonstans och det vill jag absolut inte lägga på min familj. Det är den största svårigheten med att ha barn. Kontrollera ADHD:n, så pass att jag kan skälla på henne i den nivån hon behöver få själv om hon har gjort något dumt. Och sen behålla resten och inte få ut det.

Zimon:
Vad gör du nu?

Nova:
Jag försöker att göra lite mer fart på gungan!

Zimon:
Det ska vara aktivt och leka det ska. Det är inte så att dom sitter och leker med Barbie-docka stilla på golvet utan det ska röras, det ska springas. Det ska vara fart och fläkt hela tiden. Där märker man ju direkt att hjärnan bara nej. Vi finns inte när hon är inne i sina lekar för det spelar ingen roll hur mycket vi säger till henne. “Spring inte” hon kör bara. Ändå får hon ju vara där, för jag är ju garanterad att skolgången kanske inte kommer att vara jätterolig. Jag vet hur de var mot mig i skolan, att de stoppade mig när jag hade mina dalar och toppar.

Zimon:
Vill du äta glassen?

Nova:
Vilken glass?

Zimon:
Vi ska köpa sa vi.

Zimon:
Jag tror det kan vara lättare för mig att hjälpa mina barn igenom det om de nu får diagnosen, när jag själv har en diagnos på papper. Men när min pappa kunde säga “ja, men jag förstår hur du känner, jag är likadan.” Ja, du kanske säger att du känner likadan, men vi vet ju inte. Nu har jag papper på att vi är likadana. Jag tror bara den grejen i sig kan vara en tröst, eller inte tröst, men alltså hjälpmedel. Jag vet vad du går igenom. Jag har varit där, jag har ju det själv.

Nova:
Men mitt djur var hemma också.

Zimon:
Jag ska jobba sen. Ska vi gå och köpa glass?

Zimon:
Ska vi säga hej då?

Nova:
Hejdå!